Gymmet
En lokal. Skinande speglar. Gråa maskiner. En doft av svett. Popig musik. Intetsägande ansikten. Sportmärkeskläder.
En gång var det spännande och kul. Att jobba med kroppen. Att ta ut sig, bli starkare. Att träffa folk. Att iakta människor.
Ett tag tappade jag kanske glädjen. Och såg det mer som nödväntigt ont, ett måste. Jag gick dit regelbundet.
Sen blev det jobbigt. För smala tjejer. För biffiga killar med preparat och sjuka ideal. Jag jag blev skeptisk. Anti. Undvek gymmet. Ifrågasatte. Sandösymtom?
Idag känner jag mig märkligt likgiltig inför denna träningsform. Jag ser fortfarande tjejer med för korta shorts och push-up och killarna med buffliga biceps och undrar vad det är som driver dem. Men jag blir inte lika dömande, uppgiven och vilsen som för ett par år sen. Jag går dit och det känns rätt bra. Men inte spännande eller särskilt roligt. Det känns okej.
Frågar mig ofta fortfarande varför olika människor går dit.
De kommande veckorna ska jag gå dit för att träna knän. Tack kyrkans friskvårdstimme!
yellow house
Idag har jag hittills inte gjort någonting. Eller iaf har jag en känsla av att jag inte gjort någonting.
Fast när jag tänker efter har jag ju faktiskt städat, packat, varit hos en sjukgymnast (fått träninsgprogram för mitt knä som gjorde sig illa vid ett gläjdeskutt på urkult) och lyssnat på sommarpratare.
Det är någonting här hemma hos mamma och pappa som gör att jag får väldigt lätt att bli ineffektiv. Det är så lätt att fastna, att bli orkeslös, att stöka med meningslösa saker istället för att göra något kreativt.
Nu ska jag snart åka mot Sundsvall. Styrdans med Loonin och Lotten är tanken. Ser fram emot det. Fast styrdans var längesen... kommer jag kunna hänga med i svängarna?
heja
Att blogga?
Tekoppen i min hand är densamma, liksom doften i detta hem i Härnösand som jag alltför sällan besöker, annars har rätt mycket förändrats runtomkring mig de senaste åren. Idag, kanske mer än någonsin, befinner jag mig i en tid av uppbrott, rastlöshet och röriga framtidsplaner. Det gör mig rädd. Men också i en tillvaro av spontanitet, möjligheter och kreativitet.
Förra veckan förvånade jag mig själv med att köpa en laptop. Idag har jag gjort det igen - skaffade en blogg utan att egentligen riktigt tänka igenom saken. Hur ska detta gå?
Jag vill skriva mer och tänker att bloggen kan vara ett sätt att samla mina nuförtiden ganska röriga tankar om livet och tillvaron, mest för min egen skull.
Nu ska jag lägga mig på spikmattan och lyssna till förhoppningsvis tänkvärda sommarpratare.
Nattinatti
